Hur vi väljer att se på allt, vår värld, vår organisation, våra projekt, vår person, styr vår syn på och tro på hur de kan utvecklas. En maskin är ett dött ting som inte har någon egen inneboende drivkraft att förändras. Den tuffar på enligt de principer den en gång designades och byggdes, tills den går sönder.
I den kända romanen Candide från upplysningstiden, som vi väl alla läst i skolan, rekommenderas att man bör "odla sin trädgård" för att kunna utvecklas. Med det menas förstås att man uppmuntras lära av sina erfarenheter. Att man förändras och växer genom det man upplever, förutsatt att man väljer att reflektera och tillåter sig ta nya vägar.
Det är betydligt mer tilltalande att se världen och omgivningen som en levande föränderlig växande och lärande organism än som ett färdigbyggt maskineri som bara har slitage att vänta.
Det fungerar inte att stänga in kreativitet i för trånga ramar. Bilden knuffas och vill ut. Rutiner och processer i alla ära, det behövs ett visst mått av sådant med, men allt för ofta går det till överdrift och blir hämmande.
Som ledare för en organisation är det viktigt och troligen gynnsamt för verksamheten att anamma synsättet Organism.
Allt lever, allt förändras och det är gott.
