En massa vatten

I våra organisationer pratas det en hel del om effektiva flöden. Eller strömmar. Det lustiga är att det

som sägs vara raka motsatsen till det flödeseffektiva arbetssätt vi strävar efter kallas vattenfall. Vatten överallt.

Vän av ordning kan fråga sig vad skillnaden är mellan ett vattenfall och ett flöde, eller en ström.

För att liknelsen skall fungera behöver vi se vattenfallet som ett terrasserat fall med slussar, som trappsteg i vattnet. Ett steg föregås av ett annat, men kontrollpunkter och överlämning för att få gå vidare till nästa. Kontrollpunkterna, slussarna är beslutspunkter eller gates i en projektstyrningsmetod. Slussarna kan stoppa upp båttrafiken, det blir kö under slussningen och ibland finns passager som kräver broöppning som sker vid vissa bestämda tider. Tänk Göta kanal, byggd av människohand. Skilsmässodiket. Det kallas den nog av mer än en frustrerande anledning.

Ett flöde däremot är något vilt och otämjt. Naturligt. Även om någon gett sig på att dämma upp och placera ett kraftverk mitt i forsen kan inte vildheten helt tas ur fallet.

Målet med ett flöde är att det skall rinna fritt utan onödiga hinder och båtarna skall kunna ta sig fram i lagom behovsstyrd takt. De skall kunna passera varandra, utan köer. Ingen lastångare eller hangarfartyg får ligga och blockera för alla småbåtar.

Flödet startar på berget. Vid källan. Här gäller det att ösa upp rätt saker. Prioritera vid källan och vi behöver ösa med lagom stor skopa. Tanken, behovet föds på berget och rinner sedan vidare ut i havet. Ett hav som vi tillsammans måste ta hand om och hålla friskt. Inte förorena med teknisk skuld. Ibland är det så att ju mer vi försöker bygga, desto mer hindrar vi det fria flödet. Det enkla är ofta det bästa.

När ett träd faller i och blockerar flödet tar hjälp av bävrarna, de agila coacherna.

Tro hopp och kärleken till förnuftet

Agiliteten är inte en religion men...

Det finns ju en hel del likheter. Jag tillskriver mig inte någon religion, tänker att jag ändå inte vet, så varför tro. Eller, jag tror på det ofattbara. Men, det agila då? Tja, det finns en (helig) skrift, manifestet. En historiskt start, med anfäder, förespråkare, evangelister. Ledare och följare.

Man kan följa läran mer eller mindre renlärigt. Jag brukar tänka att det agila kan delas in i ett görande och ett varande. Det startar ofta i görandet. Med ritualer. Morgonmötet och retrospektivet. Morgonbönen och bikten. Ett ständigt pågåenden självförbättrande.

Ritualerna finns inte för sin egen skull. De leder oss in på varandet genom att hjälpa oss befästa vanor och beteenden. De leder oss in mot värderingar och förhållningssätt, hur vi är mot varandra och mot oss själva. Vi känner gemenskap, finner förståelse i ett samfund med likatänkande. Lean, agile, devops, alla är de förnuftets barn. Tillsammans står de emot det plandrivna, hierarkiska, disciplinindelade, detaljstyrda överlämningshelvetet.

Syndafallet vattenfall.
Vi finner i det vi tror på en förklaringsmodell där allt hänger ihop.

Det jag tror på är evolutionen, den långsamma utvecklingen och överlevnaden av det bäst anpassade. Naturen vet hur det fungerar. Den provar sig fram.

Darwin hade nog varit agilist om han levt idag.

Inclusion or Intrusion - What to think of when forming new teams

It is a delicate balance. You could as easily overwhelm a group of people with expectations of their desire to be involved as exclude them based on the false assumption of them wanting you to decide for them.

At any workplace we come together with persons having different expectations and experiences. We can only change by starting from where we are and learn from there. We wish to go forward but can't do any jumps over large gorges without the helt from others. If we are the one to help we can't just stand on the other side and yell. We need to come back and meet the persons we are helping where they are and join them there. In my organisation the teams are cross functional and co-located. They pull their work from a common backlog. So far so good, but how did they get there? How can teams be formed without trampling on someones feet and at the same time avoid leaving people behind?

We were making the change from having project teams to teams with area focus. While having the project based situation the teams were unable to help each other without extensive administration, due to having separate budgets per team. The change was also aiming to encourage the teams to take responsibility for life cycle maintenance of their part of the system. Doing that usually leads to a desire to learn even more and there you are, on the golden (brick) road to Mastery.

We wanted a lot out of the change and there were a lot if people wanting different things. Some dreamed of flexibility and being able to helt where needed. Some were hoping to be free of the administrative burden of the projects. Others dreamt of being able to dig deep inte their field of expertise. From my outside vantage point as a coach, I believed we had a good chance of accommodating, if not all, at least most of our dreamers.

Information and the invitation to be involved was first on our list. Information, we decided was best delivered by the teams managers. Everyone doesn't love the new freedom, The managers were there to guide. With an open invitation to be involved we avoided the potential problem with persons knowing more than us being overrun. We invited them to share and guide us in the transformation. Perhaps someone have done the same thing before in another organisation.

The ones that had no wish to be involved in the formation of the teams were not forced. They were asked to share what they would like to work with, and were suggested a team. Of course there were some constrains to take into account. The teams needed to have the right size and a healthy mix of everything available. In the rare case of individuals having a real problem with being on the same team, the managers conveniently knew about this and arranged accordingly.

The key is to have a clear enough view of what lays ahead, what's in the backlog. Based on that knowledge, people are able to form teams for building and handling the system. In addition to the backlog some constraints need to be agreed on. Team size, co-location, cross-functionality, are some examples.

Vad är meningen med (arbets)livet?

Den eviga frågan vi alla någon gång ställer oss. Vad är meningen med allt? Ja, inte sjutton vet jag. Men man kan ju fundera och vad passar då bättre än att ägna de första semesterdagarna åt detta. När man är mitt i det tänker man inte på det. Ni som är gamla nog minns. "Gå upp, gå till jobbet, jobba jobba, äta lunch, Samma sak händer imorgon. Jobba, åka trick hem å sätta sig å glo. Det är inget liv, det är slaveri"

Fullt så illa kanske det inte känns för de flesta av oss, Det får man innerligt hoppas iallafall. Det är monotonin som tar kål på mycket av arbetslusten, Samtidigt kan kravet på anpassning och ständiga förändringar vara extremt stressande och demotiverande, särskilt om förändringarna leder till neddragningar.

Arbetar du med det du vill, något du känner för, rent av brinner för? Hur skall man veta det? Vi är inte vana att ställa oss den frågan. Man tar många gånger arbetet och dess uppgifter för givna. Något man bara gör utan att ifrågasätta. Det gäller de flesta yrkeskategorier. Om du ställer dig följande två frågor kan svaren eventuellt ge en vägledning.

-Vad får dig att gå upp på morgonen?
-Vad håller dig uppe på kvällen?

För mig skulle svaren bli, kaffe och en god bok. Se där, jag skall starta bokcafé!

Verktyg för kylförvaring eller värmespridning?

Fortsatta funderingar på temat distribuerade team leder osökt in på frågan om verktyg som främjar samarbete, de två goda C:na Cooperation & Collaboration alltså, till skillnad mot de två “onda” Command & Control. 

Om man nu inte har möjligheten att sitta tillsammans blir man hänvisad till olika tekniska redskap för att dela information. Det kan fungera skapligt på många sätt och måste man sitta på olika platser vill man givetvis hitta det verktyg som fungerar bäst. Det skall främja samarbete och vara visuellt tydligt för alla som är intresserade av hur arbetet går. Man brukar prata om informationsradiatorer, dvs något som utstrålar information utan att du behöver söka aktivt efter den. Den finns där i korridoren du ändå passerar på väg till kaffemaskinen och för att skall lägga märke till den krävs att informationen lever och är föränderlig. Att något händer som väcker nyfikenhet, känsla och intresse.

Många så kallade samarbetsfrämjande verktyg fungerar mer som ett kylskåp. Visst informationen finns där i säkert förvar och håller nog längre än de flesta post-it lappar och indexkort, men du ser endast innehållet om du öppnar dörren. Det kräver en aktiv handling som inte kommer av sig själv. Dessutom finns ingen poäng med att spara allt långt efter passerat bäst-före-datum.

Skall man lyckas bra med distribuerade team och elektroniska verktyg gäller det att dra gränserna där de gör minst skada. En variant är att skapa separata team, visserligen med ett tätt samarbete, via något vettigt verktyg, men där de som sitter samlade fortfarande kan använda “low-tech” som bättre inbjuder alla till ett aktivt deltagande och engagemang. Delaktighet helt enkelt. Det är något alltför “färdigt” över elektroniskt material. För mig vinner handskrivna lappar vinner i alla lägen. De är så enkla att arbeta vidare på, är helt OK att knyckla ihop och kasta för att börja om på en ny, på ett helt annat sätt än issue LCB-478 i JIRA. 

Något går förlorat med stelheten i verktygen, de är för precisa.Jag väljer att uppmuntra till användandet av handskriven text på små färglada lappar när det går och för det samarbete och den informationsdelning där avståndet kräver andra sätt finns godtagbara och ibland till och med riktigt bra alternativ. Det gäller bara att aktivt välja och att använda det som passar för de olika förutsättningar och situationer som våra team befinner sig i.  

Turned Two

What's another year? Ja, det kan man gott fråga sig. Hur i hela friden har det kunnat gå ett år igen? Och med bara ett stackars inlägg mellan muffinsarna.

Nåja, det är ingen idé att gräma sig över förspillda ord eller om det är kanske är icke-förspillda ord det handlar om när de inte blivit skrivna.

Vi kan börja födelsedagsfirande med att reflektera över årets resultat i undersökningen hur det står till med det agila. Jag är inte glad, men frågan är om jag är arg eller mera uppgiven. Är det så få som förstår? Det är så enkelt och samtidigt så oändligt svårt. Att bryta vanor. Man vågar inte fullt ut tro på det nya, som inte ens är särskilt nytt. Man vägrar släppa det invanda och vingklipper då styrkan i det agila.




Antalet team som sitter tillsammans har minskat, antalet distribuerade har ökat. Jag vet förstås varför. Arbetskraften är billigare på många ställen och då vill man sprida, eller flytta, sin verksamhet dit. Under tiden blir många team hänvisade till att arbeta tillsammans, på distans. Det går, det finns många verktyg som hjälper, men inget slår det personliga mötet.

Jag är tveksam till att vinsten i billigare arbetskraft verkligen leder till bättre produkter och tjänster för verksamhetens kunder. Sådant tar tid att utröna om det ens är möjligt att få med alla relevanta parametrar för att göra en jämförelse rättvis. Hur mäter du saknaden över förlorade relationer till teammedlemmar som förut satt bredvid dig? Visst kan du maila eller skypa, men inte dricka en kopp kaffe tillsammans obehindrat. Den bredbandiga kommunikationen får förlorad.

Varför komplicerar vi allt hela tiden?

Tankar tar tid

En reflektion om tid. Vår tid blir allt mer fragmenterad. Vår dag, vårt liv styckas upp i allt mindre delar. Allt skall gå fort. Ibland är det bra och den moderna världen bjuder på fantastiska möjligheter att få tag i stora mängder information som kan leda till nya insikter.

På det stora hela är det dock sämre. Vissa saker tar tid, måste få ta tid. Saker som är viktiga i vårt yrkesliv. Det tar tid att lära nytt, det tar tid att bli riktigt bra på något, 10 000 timmar sägs det. Det tar tid att tänka ut och tänka klart. Många av de som spår, forskar och blickar framåt ser en än mer fragmenterad tillvaro att vänta. Med snabba hopp, med teknik som låter dig vara ständigt uppkopplad och förväntat nåbar. I en global värld finns inga "office hours". Någon jobbar när du sover, Jorden är rund och har alltid öppet.

Hur vill du leva? Hur investerar vi bäst i vårt framtida arbetsliv?

Lean och agile sägs främja ständig utveckling och för möjlighet till anpassning krävs förståelse för det nya. Lärande och innovation tar tid, måste få ta tid. Går inte att stressa fram. När man talar om effektivisering i dessa arbetssätts namn kan det lätt misstolkas som en uppmaning till ytterligare hets. Kan du anstränga dig lite till, klämma in lite mer? Kanske du hinner med även kollegans jobb så spar vi en en tjänst.

Men att få flödet att rinns obehindrat är inte samma sak som att pressa hjulen att snurra fortare. Att röja undan hinder i flodfåran får inte blandas samman med att köra maskineriet så hårt att det slits och brakar samman.

Målet för varje organisation borde vara att frigöra tid för tankar, tid för experiment, tid för att hinna få göra misstagen, i god tid.

Men det är upp till varje individ, dvs dig själva, att få ihop fragmenten i ditt liv till en sammanhållen tidsrymd som möjliggör kreativa tankar. Vi behöver tid att ha roligt och känns nyfikenhet medan vi tänker. Förlorar vi det finns ingen framtid.

Tänk på det!