Vi kan börja födelsedagsfirande med att reflektera över årets resultat i undersökningen hur det står till med det agila. Jag är inte glad, men frågan är om jag är arg eller mera uppgiven. Är det så få som förstår? Det är så enkelt och samtidigt så oändligt svårt. Att bryta vanor. Man vågar inte fullt ut tro på det nya, som inte ens är särskilt nytt. Man vägrar släppa det invanda och vingklipper då styrkan i det agila.
Antalet team som sitter tillsammans har minskat, antalet distribuerade har ökat. Jag vet förstås varför. Arbetskraften är billigare på många ställen och då vill man sprida, eller flytta, sin verksamhet dit. Under tiden blir många team hänvisade till att arbeta tillsammans, på distans. Det går, det finns många verktyg som hjälper, men inget slår det personliga mötet.
Jag är tveksam till att vinsten i billigare arbetskraft verkligen leder till bättre produkter och tjänster för verksamhetens kunder. Sådant tar tid att utröna om det ens är möjligt att få med alla relevanta parametrar för att göra en jämförelse rättvis. Hur mäter du saknaden över förlorade relationer till teammedlemmar som förut satt bredvid dig? Visst kan du maila eller skypa, men inte dricka en kopp kaffe tillsammans obehindrat. Den bredbandiga kommunikationen får förlorad.
Varför komplicerar vi allt hela tiden?
